När en förälder blir sjuk.

 
Eleonors_berättelse_bild1.jpg

Vi hade bebislycka i vår familj, i juni föddes vårt tredje barn. Jag skulle njuta till fullo och vara hemma med alla barnen i över ett år. Men det var väl kanske lite för bra för att vara sant. Min man hade ryggvärk och sökte för det på vårdcentralen och det gjordes provtagningar och röntgen för något vi trodde va diskbråck.
Men några veckor efter första kontakten med vårdcentralen förvandlades vår familjs framtid och drömmar till ett svart hål. Det var som ett stort svart skynke föll över oss. Allt gick väldigt fort läkaren ringde och bad oss komma in snarast för röntgen visade avvikelser. Vi skulle också packa en väska med kläder för ett par nätter. 
Min man lades in akut i Kalmar för utredning av flera tumörer i kroppen och läkarna förberedda vår familj på en tuff kamp mot den där cancern, en tuff kamp för att bli frisk och för att kunna vara pappa igen till sina tre små barn på då 5 och 3 år samt en bebis på 4 månader. Kampen mot den elaka cancern skulle ske i Linköping. Vi skulle bekämpa den tillsammans det här klarar vi!
När man är i denna kamp, framförallt när ens make har blivit så dålig på kort tid att man ibland undrar om vi ens får fira jul tillsammans är alla vardagliga petitesser stora som berg.

I Linköping finns det dock änglar som gör att bergen blir enkla att bestiga. Dessa änglar är de som jobbar på Ronald Mc Donaldhuset som ligger i mycket nära anslutning till sjukhuset. Under hela min mans vistelse och kommande bor vi i huset ibland bara jag och barnen men också farmor och farfar när de är med. Huset är som en oas, det är hemtrevligt gemytligt och tyst. Man kommer bort från sjukhuset men vi är ändå där, om något inträffar. Som anhörig är väntan olidlig. Väntan efter en operation, väntan på ett besked men det känns mycket lättare att hantera när man är nära. För min man betyder Ronald Mc Donaldhuset att han får komma bort från sjukhusets kala väggar och storköksmat för att äta en trevlig familjär middag i ett hus som liknar hemma. Det gör dagarna kortare och medan han får behandling har han något att längta efter till kvällen då dagens dropp är slut.

Änglarna som jobbar i huset känns mer som en del av huset och en del av vår familj än personal. De frågar och bryr sig om oss. De är sociala och hjälpande när man nästintill bryter ihop av att hålla ihop allt med barnen, de dagliga sysslorna och maken på sjukhuset. När man minst anar det överraskar de med husmiddag då de bjuder hela huset på kvällsmat med efterrätt! Det är därför jag kallar de änglar för jag trodde inte så snälla människor fanns. 
Med detta brev vill jag tacka Ronald Mc Donald huset. Ni har verkligen gjort våra vistelse i Linköping lite tryggare, roliga och mysiga men framförallt gjort det möjligt för vår familj att gemensamt kämpa mot cancern. Vi fortsätter att kämpa lite till och hoppas på till sommaren kunna njuta av att vara en småbarnsfamilj som alla andra.

Puss och kram